Jag har hört mycket om reinkarnation på sistone. Vad är reinkarnation egentligen? Står den i strid med evangeliets läror?

Spencer J. Palmer, president för Seoul Korea Temple och professor i jämförande världsreligioner vid Brigham Young University. Förespråkare av reinkarnation anser att detta liv bara är ett av många liv som vi har levt i det förflutna eller kommer att leva i framtiden. De tror också att reinkarnation är den process genom vilken livet (eller en själ) vandrar från en materiell kropp till en annan genom upprepade födslar och dödsfall – inte bara av mänskliga andar, utan också av andar inom djur och ibland växter.

Mer än 1,5 miljarder människor – mer än en tredjedel av världens befolkning – tror på reinkarnation. Det är en allmänt accepterad tro i Asien, särskilt bland hinduer, buddhister, sikher och jainer.

Av de österländska religiösa skrifterna är ingen mer kraftfull än Bhagavad Gita när det gäller att uttrycka den hinduiska tron på att anden är föremål för en obestämd serie existenser, i olika materiella former, och att den i slutändan måste undkomma dessa återfödelserundor. Gita säger att den ena existensen följer på den andra, precis som olika stadier – barndom, ung vuxen ålder och ålderdom – följer på varandra i detta liv (2:13), och att precis som man lägger av sig gamla kläder och tar på sig nya, så lägger anden av sig en gammal, utsliten kropp och tar på sig en ny. (2:22.)1

I den hinduiska läran reinkarnerar också gudomar; de dyker upp, försvinner och dyker upp igen. Hinduerna tror att guden Brahma utgick från Herren Vishnus navel, och att Vishnu själv har varit eller kommer att inkarneras på jorden i minst tio skepnader – som en fisk, en sköldpadda, ett vildsvin, ett människoliv, en dvärg, en brahmanisk krigare, som Rama och Krishna (hinduiska gudomar) och som Kalki (framtidens ”Messias”). I varje inkarnation bevarar Vishnu världen från materiell eller moralisk förstörelse.

I Jataka-berättelserna, den historiska Buddhas moraliserande födelseberättelser, står det att innan han föddes på jorden som den store blivande Buddha hade han levt som apornas kung, en missnöjd oxe, en duva, ett träds gudomlighet och som en ren vit elefant med sex betar.

Den underliggande faktorn bakom denna följd av reinkarnationer är ”karmans lag”. Karma liknar det som sista dagars heliga känner till som ”skördens lag” – ”Vad en människa sår, det ska hon också skörda”. (Gal 6:7.) Enligt österländskt tänkande bestäms ens ”återfödelser” av ens handlingar i tidigare liv. Eftersom själar i sina tidigare existenser beter sig olika, återföds de på olika sätt. Enligt denna teori innebär en tro på reinkarnation fantastiska möjligheter: Sabas drottning kan återfödas som en vattenbuffel eller en milfoilväxt; en ful man kan återfödas som en vacker kvinna, eller tvärtom; den som dödar en präst kan hamna i en hunds livmoder; och en god man som ertappas med att stjäla riskerar att passera tusen gånger genom kroppar av spindlar och ormar.

Enligt denna teori anses reinkarnationen också fungera åt andra hållet: en själ som en gång fanns i ett djur eller en växt kan ”arbeta sig upp” och ”återfödas” som människa. På så sätt kan missgynnade människor se reinkarnationen som en chans att ”återfödas” till en högre eller mer respektabel kast eller social position. (Många västerländska förespråkare av reinkarnation accepterar läran endast på den mänskliga nivån. De förkastar föreställningen att människor kan återfödas som djur och växter och vice versa.)

De som tror på reinkarnation hävdar att alla ojämlikheter vid födseln (gudomlig eller mänsklig, rik eller fattig, frisk eller handikappad) bestäms av ens prestationer i tidigare liv och att ens cykel av ”återfödslar” baseras på hans eller hennes ackumulerade karma under eoner av tid. Vad man gör i ett visst ”liv” eller en viss inkarnation kan dock inte i sig självt avgöra ens eviga status. Att man ”återföds” (förmodligen för att man inte kvalificerade sig för att bli befriad från återfödelserundan i sitt senaste liv) är faktiskt inget gott tecken. Den hinduiska gudomen Krishna säger i Bhagavad Gita att jorden är en plats för elände och instängdhet för den ständigt vandrande anden och att det varken är en välsignelse eller ett tecken på framsteg att födas (eller reinkarnera) på jorden igen.

Det finns så mycket som är okänt om vår fördödliga existens, födelse, dödlighet, död och livet efter döden och dess möjligheter – särskilt när det gäller kommunikation mellan levande och döda – att det inte borde förvåna sista dagars heliga att få veta att människor överallt är fascinerade av de möjligheter som reinkarnationen antyder.

Det finns faktiskt vissa likheter mellan reinkarnation och sista dagars heligas lära. Vi tror att livet inte börjar när vi föds in i dödligheten; det slutar inte heller med döden och det räcker inte heller med en ”livstid” för att uppnå fulländning. Vi vet att var och en av oss är ett andligt barn till vår himmelske Fader och att vi levde i ett fördödligt ”första stånd” innan vi föddes. (Se Abr. 3:22-26.) När vi föddes in i dödligheten fick vi alla en fysisk kropp. Även djur och växter existerade före detta liv; alla ting skapades andligt innan de ”naturligt fanns på jordens yta”. (Mose 3:5-7.)

På samma sätt har både skrifterna och profeterna upprepade gånger bekräftat att vår rättfärdighet i dödligheten kommer att avgöra våra omständigheter i det kommande livet. Hur vi lever i dödligheten, här och nu, är av central betydelse för vår eviga lycka.

Men trots vissa likheter med LDS-doktrinen strider reinkarnationen mot den uppenbarade sanningen. Profeten Joseph Smith lärde att reinkarnation är en falsk lära.2 Den kan mycket väl vara en förvanskning eller förfalskning av frälsningsplanen. I vilket fall som helst stämmer läran om reinkarnation inte överens med sista dagars heligas läror om livets syfte och, ännu viktigare, om Jesu Kristi unika och väsentliga uppdrag som världens frälsare. För sista dagars heliga är problemen med idén om reinkarnation följande:

  1. Det finns bara en fysisk död, inte många. Aposteln Paulus skrev att ”det är människornas uppgift att dö en gång”. (Heb 9:27.)

  2. I uppståndelsen bebor andarna de kroppar de hade i dödligheten, inte andra kroppsliga former. Döden skiljer anden från kroppen; uppståndelsen återförenar samma ande med de väsentliga delarna av samma fysiska kropp, för att aldrig mer skiljas åt. I Mormons bok läser vi profeten Amuleks förklaring om att efter uppståndelsen kan män och kvinnor ”inte längre dö; deras andar förenas med deras kroppar och kommer aldrig att skiljas åt; på så sätt blir det hela andligt och odödligt, så att de inte längre kan se fördärv”. (Alma 11:45.) Detta förnekar tron att kroppen är en tillfällig vistelseort för anden eller ett tabernakel som antingen ändras upprepade gånger eller upphör. Ande och kropp är oupplösligt bundna till varandra; detta är innebörden av uppståndelsen. ”Uppståndelsen från de döda är själens återlösning.” (D&C 88:16; se även D&C 88:15-18.)

    I uppståndelsen kommer vi att återfå våra kroppar, som är skapade till Guds avbild. (Se 1 Mos 1:26-27.)

  3. Reinkarnation innebär att kroppen har liten betydelse. De som tror på reinkarnation tror att kroppar kan tas på och kastas av upprepade gånger och att andar kan reinkarnera som insekter, djur och en mängd olika mänskliga eller till och med hybridformer mellan människa och djur. De som förespråkar teorier om reinkarnation har ingen förståelse för våra kroppars värde – att de är skapade till Guds avbild och att de ges till oss som ett dödligt arv som förberedelse för att bli som Gud, som själv är en varelse med en helt helig, fulländad och påtaglig kropp.

    För sista dagars heliga är den fysiska kroppen helig. En av de främsta orsakerna till att vi gick in i dödligheten var för att få en fysisk kropp. Den är inte bara en stor välsignelse nu, utan också en förutsättning för upphöjelse och evigt liv efter detta.

  4. Nu är det dags att förbereda sig för att möta Gud – inte senare, i någon obestämd framtid. Herren har klargjort att dödligheten är tiden för oss att prövas och bevisas – ”för att se om vi kommer att göra allt vad Herren Gud befaller”. (Abr. 3:25.)

Skrifterna talar om för oss att ”de som behåller sitt första stånd skall få ett tillskott på; och de som inte behåller sitt första stånd skall inte få ära i samma rike som de som behåller sitt första stånd; och de som behåller sitt andra stånd skall få ett tillskott av ära på sina huvuden i evigheternas evigheter”. (Abr. 3:26.)

I slutändan är det försoningen och Herrens barmhärtighet som kommer att avgöra våra framtidsutsikter – trots allt vi har gjort för att tjäna Herren och hålla hans bud. Men reinkarnationen främjar den falska uppfattningen att människor får många ”framtida liv” i vilka de ska arbeta fram sin frälsning. Reinkarnationen innebär att vi inte har något akut behov av att omvända oss från våra synder och lyda buden. Reinkarnation motsäger Amuleks förmaning om att ”detta liv är tiden för människor att förbereda sig för att möta Gud”. (Alma 34:32.)

5. Reinkarnation förnekar hela syftet med Jesu Kristi försoning. De som tror att andar och gudar upprepade gånger kan bebo en mängd olika fysiska former tar inte hänsyn till Kristi uppdrag och försoningens syfte. För en person som tror på reinkarnation skulle Kristus bara vara en manifestation av en tillfälligt förkroppsligad frälsare – en av många möjliga inkarnationer.

Att acceptera denna premiss skulle vara att förkasta den mest grundläggande läran i evangeliet – att det fanns en enda, unik frälsningshandling utförd av Herren Jesus Kristus. Genom att förneka den yttersta betydelsen av försoningen och av Kristi barmhärtighet och kärlek, misslyckas de som tror på reinkarnation med att se Frälsaren i hans rättmätiga position som konungarnas kung och herrarnas herre – det enda givna namnet genom vilket vi kan bli frälsta. (Se D&C 18:23.) Även om reinkarnation är en intressant teori som kan ha några likheter med evangeliet, förnekar den försoningens absoluta centralitet och måste förkastas som falsk.