Är det apostlar idag?

Detta är en viktig fråga, eftersom det i vår egen tid ibland görs extraordinära påståenden och genomförs extraordinära metoder på grundval av att ett samtida ämbete antas vara ”apostoliskt”.

För att besvara frågan måste vi först titta noga på Skriftens undervisning, för att se vilka de bibliska kvalifikationerna för Nya testamentets apostlar verkligen var.

Authoritet

För det första kopplades apostlaämbetet ibland samman med det faktiska skrivandet av Nya testamentets böcker. Petrus säger också i början av båda sina brev att han var Jesu Kristi apostel.

Och även om Johannes inte använde ordet ”apostel” gjorde han redan från början klart att han och de andra apostlarna hade sett, hört och rört vid Herren:

”Det som var från början, som vi har hört, som vi har sett med våra ögon, som vi har betraktat och som våra händer har rört vid, om livets ord – för livet manifesterades, och vi har sett det, och vi vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och som manifesterades för oss – det som vi har sett och hört, det förkunnar vi för er, för att ni också skall ha gemenskap med oss; Och vår gemenskap är sannerligen med Fadern och med hans son Jesus Kristus” (1 Johannes 1:1-3; jfr. Uppenbarelseboken 1:10ff).

Interessant nog gör Jakob och Judas inte anspråk på att vara apostlar, trots att de var Herrens halvbröder (Matteus 13:55; Judas 1:1).

Paulus inleder nästan alla sina brev med att han är ”en apostel”, även om han ibland säger ”kallad till att vara en apostel”. Han understryker också sitt apostlakap med fraser som t.ex: Han framhäver sin ställning som apostel med fraser som ”genom Guds vilja” (1 Korintierbrevet 1:1), ”inte från människor, inte heller genom människor, utan genom Jesus Kristus och Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda” (Galaterbrevet 1:1) och ”genom Guds befallning” (1 Timoteusbrevet 1:1).

En väsentlig apostolisk legitimation var att fysiskt ha sett den uppståndne Herren. Paulus nämner uttryckligen detta i 1 Korintierbrevet 9:1-2: ”Är inte jag en apostel? Är jag inte fri? Har jag inte sett Jesus Kristus, vår Herre? Om jag inte är en apostel för andra, så är jag det för er. För ni är ju seglet på mitt apostlaämbete i Herren”.

Vissa kan hävda att enbart denna text (även om den förvisso bevisar att Paulus själv var en apostel som hade sett den uppståndne Herren) inte räcker för att knyta samman att se den uppståndne Kristus med att vara apostel – att den tvingar fram sambandet.

Men bevisen är ackumulativa. Vi kan till exempel lägga till i argumentet att apostlarna efter Judas förräderi mot vår Herre insisterade på att de namn som fördes fram som Judas möjliga ersättare ”för att ta del av detta ämbete och apostlaämbete” måste ha varit ögonvittnen till Kristi uppståndelse (Apg 1:21-25).

Inledningsorden i det stora uppståndelsekapitlet i 1 Korintierbrevet 15 är också mycket suggestiva i detta avseende: ”Ty jag överlämnade till er först och främst … den som sågs av Kefas och sedan av de tolv …

’Därefter sågs han av Jakob och sedan av alla apostlarna. Sen sist av alla blev han också sedd av mig, som av en som är född i onödan. Ty jag är den minsta av apostlarna, och jag är inte värdig att kallas apostel, eftersom jag förföljde Guds församling” (v. 3-9).

Tecken

Paulus hjälper oss också att känna igen en apostel genom att specifikt definiera tecknen på en apostel som det frekventa och kraftfulla utövandet av mirakulösa gåvor. ”Sannerligen har apostlarnas tecken utförts bland er med all uthållighet, i form av tecken och underverk och mäktiga gärningar” (2 Kor 12:12).

När teckengåvorna utövades i Korint – en kyrka som grundades av apostlarna – fick många troende där specifika gåvor, som fördelades enligt Andens vilja, men de kunde förvisso inte alla utöva alla gåvorna; gåvorna fördelades separat till olika, vilket är grunden för Paulus argumentation i 1 Korintierbrevet 12: ”Ty åt den ene har visdomens ord getts genom Anden, åt den andre kunskapens ord genom samma Ande, åt den tredje tron genom samma Ande…” (vv. 8-9). Alla kunde till exempel inte tala i tungor.

Att de överhuvudtaget kunde utöva andliga gåvor visar att Korinth verkligen var en församling som grundades direkt av apostlarna. Men att ingen av de vanliga församlingsmedlemmarna individuellt kunde manifestera ett stort antal av gåvorna visar att de inte var apostlar.

Uppdrag

Slutligt bör vi notera att termen ”apostel” hänvisar till en ”delegat eller ambassadör för evangeliet, en budbärare som sänds” (James Strong, Strong’s exhaustive concordance of the Bible; World Bible Publishers; Iowa, 1986; s.16.).

Kristna i dag sänds ut av den helige Ande och av kyrkan, men apostlarna i Nya testamentet, inklusive Paulus, fick sitt uppdrag direkt från den uppståndne Kristus (Matteus 28:18-20; Apostlagärningarna 22:21). De fick order av Jesus att gå ut i alla delar av världen och förkunna evangeliet för alla folk (Apg 1:8).

I ljuset av bevisen i Nya testamentet är det därför ett misstag – och potentiellt ett mycket allvarligt misstag – att kalla någon förkunnare eller tjänare av Herren i dag för apostel, hur framstående eller användbar den personen än må vara i Guds tjänst.

Författaren är medlem i FIEC Pastors’ Association och forskare för Reachout Trust.

Taggar:

Biblisk/teologisk